Varför dyker dykare bakifrån

Dykning är överlägset det bästa sättet för en havsforskare att få en uppfattning om undervattensvärlden. Genom att dyka kommer forskaren på beröringsavstånd från sitt studieobjekt, vare sig det handlar om blåmusselkolonier, undervattenskanjoner eller skeppsvrak. Dykaren kan flytta på lager av algskikt, peta i bottensedimentet eller krafsa i klippväggen.

Dykning används för att kartera havsnaturen och utföra marinarkeologiska inventeringar och granskningar. Karteringarna blir särskilt viktiga i områden där man planerar byggande eller annan verksamhet som kan orsaka bottenförändringar. Marinarkeologiska undersökningar utförs också ofta på grund av nya vrak eller hittade föremål. En stor del av resultaten från VELMU-programmet kartering av undervattensnaturens biodiversitet bygger på observationer gjorda av dykare och på prov av vattenväxter och alger som dykare hämtat upp till ytan.

Varför dyker dykare baklänges?

För att få så mångsidig och användbar information som möjligt måste varje dykning förberedas noggrant. Dykarens egen säkerhet uppmärksammas också.

Har dykare på sig webbkryss Vidare gör simfötterna att det är svårt att gå framlänges.

Dykning utrustning dyker i Sverige, och ville gärna ha hjälp att reda ut det.

Dykutrustning paket Nicklas Nyström lånade ut sin båt till de dykare som undersöker vraket efter Gribshunden utanför Ronneby och passade på att fråga varför de alltid sätter sig.

Don för dykare webbkryss Risken med denna dräkt är att luften alltid strävar till sitt översta läge och därför vandrar i dräkten beroende på dykarens position i vattnet.

Båtförare i närheten varnas med en blåvit A-signalflagga så att de vet att hålla sig utanför dykområdet. Marinarkeologiska inspektionsdykningar utförs vanligtvis i par. En ensam dykare måste ha en medhjälpare i båten som håller uppsikt över dykarens rörelser, uppstigande luftbubblor och trafiken i närheten. En färgad, flytande säkerhetslina är fäst vid dykaren för att kommunicera med medhjälparen.

Om det huvudsakliga syftet med dykningen är att kartera och samla prover av undervattensnaturen kommer ett linjerep sänkas till havsbotten för att leda dykaren. Repet dras upp varför dyker dykare bakifrån meter ut från vattenlinjen. Koordinaterna för repets båda ändor noteras och märks ut med bojar. Med hjälp av koordinaterna är det lätt att återvända till samma plats om man vill upprepa dykningen.

Forskningsdykaren antecknar observationerna på en blankett. Från hårda bottnar skrapas prov loss från ett område som avgränsas med en ram och samlas i provpåsar. När allt är klart tar sig dykaren till den djupare ändan av linjerepet och börjar arbeta sig tillbaka mot stranden ledd av repet. Längs vägen görs anteckningar om zonen som sträcker sig en meter på båda sidorna om repet. Anteckningarna görs på en skrivtavla där dykaren med förutbestämda intervall antecknar bottentyp, växtlighet, bottendjur och eventuella andra observationer.

Varje anteckning förses med en notering om plats och djup. Denna information får dykaren från sin djupmätare och linjerepets markeringar. Främmande eller svåridentifierade arter samlas i små plastburkar. Dykaren kan också hämta upp större prover ur bottensedimenten eller klippytornas organismsamhällen. Sedimentproven insamlas med ett rörliknande redskap som har varför dyker dykare bakifrån proppar i båda ändorna.

På klippbottnar används en liten metallram. Alla alger och andra organismer innanför ramen skrapas av och samlas i en påse. Efter dykningen dras linjerepet och bojarna tillbaka till båten. Dykning är också nödvändig för utforskningen av marinarkeologiska objekt. Dykarna studerar och dokumenterar de lämningar som ligger kvar under vattnet.

I dokumentationen ingår mätningar, teckningar, fotografering och videoinspelning av objektet och dess detaljer.

Dykeriets historia

Idag görs en allt större del av dokumentationsarbetet på video. Bildmaterial av hög kvalitet och sofistikerade dataprogram gör det möjligt att producera tredimensionella modeller t. I bästa fall är modellerna både noggranna och åskådliga. Vid marinarkeologiska inventeringar kan det hända att man hittar gamla föremål, till exempel den här skålen i rödlera.

Den upptäcktes i samband med undervattensinventeringar i Tvärminne strandplaneområde i Hangö. Ibland gör man överraskande fynd på havsbotten. En sparkstötting och en marinarkeolog utanför Sveaborg.

Dykning och snorkling

Ofta tar man också provbitar av vraken för datering. Vanligen sågar dykaren loss en bit trä och tar upp den till ytan. I andra fall tar man upp ett större vrakparti och borrar en kärna ur det. Träbitarna studeras under mikroskop och träets årsringar jämförs med kända, daterade serier.